Ö-rapporten

När jag var liten såg jag min drömsäng. Den stod hos Ditzingert vid Norrmalmstorg. Mörk, franskt körsbärsträ, vita svala, frasiga, krispiga lakan med lite spetskant. Sängen liknade en båt och jag tänker mig liggande solo i denna drömfarkost, vaggad till söms, drivande av drömmars bris med en sval vind, från ett öppet fönster, smekande min kind.

Nu är Ditzingers borta och jag har en säng från IKEA. Lakanen är klibbiga av en syltmacka, vilket även smulorna vittnar om. Jag trängs med legoklossar, kalsonger och gamla strumpor. Där får man sällan sova själv, utan finner sig allt som oftast utträngd och utan täcke bredvid en rad av små svettiga kroppar. Fönstret får under inga omständigheter vara öppet för då kan maken bli kall - han är engelsman ...

I mataffären gick jag förbi två enormt fullmatade damer. De hade fyllt sin vagn med chipspåsar och chokladkakor och skulle just kasta sig över den 8 meter långa godisväggen med skoporna i högsta hugg. Jag fick en sån enorm lust att säga:
– Låt bli! Det ska inte vara mer! Gå till grönsaksdisken och kolla in mandarinerna, dippa morötter och ät en riktig middag istället. Ni dödar er själva. Ni mår inte bra, ni ser inte friska ut och ni är en dålig förebild för era barn.
... men det gör man ju inte  ...

Sonen hade fått i läxa att, under sportlovet, skriva en kort uppsats där han skulle öva på att använda punkt och komma.


tja ... intressant, men dåligt med punkt och komma. Varför gillar killar sin snopp så mycket? En tjej skulle väll inte skriva en uppsats om sin snippa och om att kissa på sin syrra.

Vilken lycka det ligger i att tappa sina tänder ... när man är 7, senare i livet blir det motsatt effekt.

Jag känner mig stressad över allt som jag borde göra.
Det mest stressande är att jag har glömt vad det var jag borde göra, så jag kan inte göra dem.

Vi var på bio, jag och några barn. Först fick jag betala biljetterna två gånget, 620 kronor, sedan fick vi fel platser, en stol på ett ställe och de övriga på ett annat. Det löste sig till sist fast vi fick en hel del ovänner i salongen. Tillslut hade vi fått en p-bot på 425 kronor. Fan va dyrt det blev med barnbio.

Jo apropå inne och ute ...
Jag har nu lästa att den nya trend färgen är grå, grå och grå
Det är dessutom inne att:
• vara deprimerad
• raka av sig håret
• göra reklam och musik videos med självmord i

Låter ju som en toppen vår.

– Har du tappat bort ett par vantar i dag igen? Du är ju helt otrolig. Två mössor och två par vantar på en vecka.
– Men mamma, jag är bara sju år och jag måste fylla mitt huvud med kunskap, det finns inte plats för vantar och mössor.
(va fan svarar man på det?)

I går hade de barnvakt som inte har någon som helst barn-vana. Då lyckades sju-åringen övertyga barnvakten om att man alltid dricker Cola till maten, soffan hoppar man i eller bygger koja av den, finns det godis äter man det i soff-kojan och har man mjölktänder så är det onödigt med tandborstning, för de ska ju ändå trilla ut. Dessutom får man titta på TV tills man somnar av sig själv i soff-kojan ... på en vardag. När barnvakten ifrågasatte kojbygget, ringde sonen till mitt styrelsemöte och sa att nu fick jag genast komma hem för detta var den elakaste barnvakt han haft.

Den yngre, 4 år, var hemma med snor och host i dag. Dock ej särskilt sjuk, så jag tänkte att jag inte skulle ge upp min "förkovrans kampanj" så lätt.
Efter att ha skottat vår 25 meter långa uppfart och sopat trappan för fjärde gången på två dygn åkte vi in till staden, på andra sidan bron. Vi började restaurang Prinsen. Klassisk "kulturkrog" med konstnärs känsla. Brukar dock ej ha 4 åriga gäster allt för ofta. Nå väl, vi slog till med en riktigt god biff Rydberg båda två. Han åt upp allt och meddelade att Rydberg ville han ha varje dag från och med nu. Det kostar på att introdusera gourmé för kidsen.

Sedan var det dags för kultur i form av "SUPERMARKET 2007" (alternativ konstmässa) på konstnärshuset. Redan i trappan upp möttes vi av ett rövhål. Hade jag inte en fyra åring med sig så hade jag inte tänkt på det, man har ju sett Christer Strömholm.
– Vad är de där?
– En tant som visar rumpan.
 – ja ha.
Vi gick vidare och möttes av en monter, tapetserad med bilder av, en norrlänsk gallerists bild av idealkvinnan, en helt naturtrogen skulptur av ett bröst i ena ändan och en livmoder i den andra.
– Vad är de där?
– Tja, vad tycker du att det ser ut som. När man tittar på konst får man bestämma själv vad man vill att det ska vara.
– Tisdag kväll! ... äcklig.
Det var faktiskt en del spännande saker på Supermarket. När vi var på väg hem körde E på med ramsan
– bajshål och tisdag kväll, bajshål och tisdag kväll, bajshål och tisdag kväll.

Föresten, Surr, så fyller Kjell Bergqvist  54 i dag, de du - en kram kanske?

... fast det finns dem som har det värre. Mamsen till exempel, som bor på en ö i skärgården alldeles själv, med en hund, några hönor, en elak get och ett får som ända grannar. I dag hade fjärden fryst så att hon inte kunde komma till affären eller stallet. Båten hade gått sönder i flaken och den is som var höll ej att gå på. Dessutom hade hennes tama rådjur gått ner sig på isen och blivit till örnmat (örngott). Var är alla de där händiga karlarna som hon skulle behöva?

... eller alla Chihuahuor som nu mera är "ut-hundar". Vad händer med dem?
De tidigare så trendiga småhundarna är nu totalt ute. Ut tömda ur gucci-väskorna har de blivit av med briljanthalsband och märkeskläder, förpassade ut i kylan.
Blir de till hund-sushi eller finns det pensionärshem för ratade små hundar? Tinkerbell har redan blivit dumpad av Paris. "It's a pity that Paris' heart doesn't match her pocketbook. Animals shouldn't be disposed of like last season's trendy handbag." The Ethical Treatment Of Animals.

En av mina nya blogg-kompisar hade en undran på sin sida - var tog Lennart Swan vägen, lever han?
Jag svarade att jag trodde att han var död ... men han lever.
En annan, gammal, kompis påminde om att han, för inte så länge sedan, fluktuerade i pressen.
Han ondgjorde sig över att ej ha blivit bjuden på Birgit Nilssons begravning.
En jobbar kompis berättade att de på byrån skulle göra en travesti på TV-programmet Gäster med gester. Några av programmets profiler blev tillfrågade, dock ej Lennart som blev skogstokig över detta. Det verkar som om det pågår en utfrysnings kampanj mot Lennart - det är meningen att vi ska tro att han är död.

Själv funderade jag på var Cindy Peters tagit vägen? Henne borde man ju inte tappa bort så lätt.
... Eller var är Anna Martinez och Åke Arenhill?

En helt annan sak ... (apropå att fisa i tunnelbanan)
Det är helt livsfarligt att åka kommunalt i Stockholm. Bussen är ok men så fort man kliver av vid tunnelbanan är dom där ... gratis-tidnings-utdelarna.
Som en skock hotfulla gamar kastar de sig över sina yrvakna offer. Gula, gröna, röda, blå i sina uniformer. Tar man ingen tidning lägger de säkert krokben. Vill man komma till tåget får man vara så god att ta en av varje annars ... -vi vet vilket tåg du tar. Man lyckas smussla ner alla tidningarna i pappersåtervinningen på andra sidan spärren, men så fort man ska upp ur tunneln igen kommer en ny gam-flock.

ja ha så var ännu en lång jobb dag till enda.
I morse, när jag skulle hasta iväg till kontoret i stan, satte jag på mig mina nya jeans. Eller nja de är inte sprillans-nya,  men jag har inte haft dem så mycket ... jag kom på varför, fast då var det försent.
Hur kan man tillverka ett par skit slimmade jeans med tryckknapp? Knyta skon - plopp och gylf ner. Sträcka sig upp - plopp, gylf ner. Papper på golvet - plopp, gylf ner. Sitta på stol - plopp, gylf ner. Skit-bralla!

Sonen har en flickvän. han frågade "chans". När han hade berättat det frågade han - När får man börja knulla? Jag satte teet i halsen. – När du är femton, han är bara 7.
Han är över huvud taget väldigt pubertal för tillfället. Inte min lugna kloka 6 åring utan ett ryckigt stökigt argsint stor kille som äter som en häst. Domderar och skäller. Ja ja det blir väll värre.

Vi fick amerikansk gröt. Havregryn med socker kulor och i sockerkulorna små dinosaurier, också de av socker. Man häller på varmt vatten som smälter sockerkulorna och havregrynen - klart att äta. Den gröten var sötare än sockervadd. Oätbar men rolig.

Maken hade en strålande idé. Vi har alla barnens och våra aktiviteter, jobb, dagismöten, städdagar, resor, middagar och ute-gångar uppskrivna  på kylskåpsdörren. Detta skulle nu struktureras upp, för man såg ju inte vad det stod eller så tittade man ju aldrig på kylskåpet?!. Nej nu skulle man logga in till en databas och skriva in sin agenda i Ical (mac-kalender). Hur smidigt som helst ... NOT. Vi jobbar 8 meter från varandra och har kylskåpet på 10 meters håll, som man ju frekventerar minst 5 gånger om dagen. – jag tänker fortsätta att logga in mig på kylskåpskalendern.

Läser Liza Marklunds Gömda. Mia blir misshandlad ... så dricker hon kaffe, Mia blir strypt ... så dricker hon kaffe, hon blir våldtagen ... så dricker hon kaffe. Misären och hopplösheten är kompakt men jag blir mest kissnödig.

Nu kommer spontan-kalasen att ordna upp sig. (Apropå förra inlägget)
Det har nämligen öppnat en Thai-take away i en gammal förfärlig korvmoj vid tunnelbanestationen - Ropsten Fast Food. Låter ju blääää! men är absolut skit bra. Dessutom är plast trågen med thai gryta tacksamma att vräka över i den egna wok-panna - och vipps så har man ... nästan ... lagat det själv. Går ej med polis-rullen.
Eftersom jag har jobbat hela veckan, och maken är invalido i köket, så har vi prövat oss igenom nästan hela menyn. Håller fortfarande. De har sushi också men den har vi inte vågat oss på ännu. Det kommer ju en ny vecka till snart med mer jobb.
Har inte riktigt fått kläm på vad man dricker till Thai ännu. Till sushi måste man ju dricka cola t.ex. Surr, vad säger Kajsa Warg om detta?

- e´ru sur?
- nej jag är inte sur
- du verkar sur
- jag är inte sur
- du låter sur
- jag har jobbat, 12 timmar om dagen, hela veckan med feber, ont i halsen och hosta, det känns som det sitter en tjockis på min bröstkorg när jag andas och jag har ingen röst ... men jag är inte sur.
- bra, för jag kom på att jag hade bjudit några på middag i kväll.
- ååhå, vilka och hur många?
- bara sex personer, de kommer vid sex.
- klockan är fem och vad ska du bjuda på?
- vad tycker du? jag kan inte laga mat - det vet du ju.
Jo tack jag vet det. Det ser ut som helvetet här och vi har inget hemma, inte ens mjölk, och gästerna kommer om en timme.

Min makes specialitet. Bjuda vitt och brett och sedan glömma det.

En fredag kväll, för ett tag sedan, satt vi framför TV-n i morgonrock och mystofflor. Hade bestämt oss för att skita i middag och bara ta mackor och te. Då ringde telefonen, maken svarade. Han fick ett styng av panik och förvirring i blicken när han hörde rösten i andra ändan.
- Sväng bara till vänster och sedan direkt till höger så är ni framme.
Han la på och meddelade att han visst hade bjudit några på middag fast glömt det och att de nu var utanför huset. - Panik. På med kläderna. Bort med tekopparna.
- Pling-plång! Utanför stod en liten rar familj uppklädda till tänderna. De två små döttrarna hade fina klänningar, mamman en blomsterbukett och pappan en fin flaska vin.
- öhhhh, hej och välkomna ..!
Jag ska bara fixa en sak, sa maken, och smet ut för att skaffa något att ätbart.
Jag blev lämnad med hans gäster, ett ostädat hem och tanken på hur många könshår det kunde sitta fast  i snopp-droppet på toaringen.
En stund senare kom han tillbaka med vad Presto-grillen hade att erbjuda i rullar. Polis-rulle, norrlands-rulle osv ... ja ni hajar.
Det var helt uppenbart att vi hade glömt. De har aldrig kommit tillbaka, bjudit igen eller ens hörts av sedan dess. Suck!

I dag tvingade jag mina barn till lite konst-förkovran.
Sally Mann, Serieteket och galleri Heland Wetterling.
Den äldsta,(7år) var uttråkad, för varm, för trött, hade för ont i benen och tjatade om kokosbollar och yu-gi-oh kort hela tiden.
Den yngre diggar läget, men är inte värst intresserad om det inte finns en dataskärm som visar va-fan-som-helst, för då blir han helt uppslukad. Om man dessutom kan trycka på några knappar är lyckan fullkomlig.
Nå väl, jag stod pall mot yu-gi-oh korten men kokosbollen åt vi i kulturhusets Panorama café - dyr och äcklig.

Sally Mann hade fotograferat sina nakna barn på sitt sommarställe.
Denna bildserie gjorde ramaskri i Amerika när den visades där. Barnen är ju ... nakna! Fy! Så upprörande! Bannlys och förbjud! Stäm! Stäm! Stäm!
En naken 4åring som badar, dansar på en altan eller äter pic nic på en äng med sina lika nakna syskon. Va? tänker man. Motivet är ju det samma som man, som svensk, själv tar av sina barn, en härlig varm sommardag. Inget upprörande alls. Sally´s bilder är super vackra, känsliga och närgångna. Varför ska amerikaner komplicera nakenhet så förbannat? Barn vill vara nakna. Alla som tycker dessa bilder är vackra är inte pedofiler.

Trotts allt gnäll måste 7åringen blivit lite inspirerad, för han målade denna när han kom hem, Hellboy - Serieteket.

En av mina gamla fd har åkt fast för häleri. Tur att de inte är så förbaskat präktiga allihopa. Det konstigaste är att just denna skulle ha tagits för en av de präktigaste, en riktig "svärmorsdröm". Fast då får man inte räkna min mamma (svärmodern) som tycker illa om nästan alla killar som inte visar genuint intresse för hästar eller är händiga på något sett som man kan ha nytta av, typ snickare, rörmokare eller skogshuggare. MIn man gillar hon konstigt nog, trotts att han varken kan rida eller göra ett enda händigt ingrepp. Han kan spela gitarr, han har humor och är snygg (fortfarande). I början försökte han fingera hästintresse men gav upp det vart efter han fick fast mark under fötterna. Händighet har han aldrig kunnat fingera - tummen mitt i pannan.
Maken var ute på en riktig öl-kväll med några av mina gamla ex. De hade jätte roligt, och han tyckte att jag hade haft rätt bra smak i allafall.

– Och vad har ni pratat om då? frågade jag lite oroligt.
– Va tror du? ... he he he ...





... fotboll, så klart.

Apropå klädda hundar.
På väg hem från landet blev vi omkörda av en ambulans på nynäsvägen. När den passerade tittade vi till, för har man små killar måste man kolla in alla utrycknings fordon.
I framsätet satt två stora hundar, båda klädda i anorack. Hur konstigt är det???
Jag var redan på väg att få feber så det kunde ju ha varit en synvilla men den ena sonen undrade om det var en hund-ambulans.

Förlåt vilken nedra bangare jag har varit.
Bara jobb och inget blogg.
Där emellan har vi haft huset fullt. Kusinen som kommit hem från Amerika med sin son, syrran med familj, en fd plast-pappa, en till kusin och makens låtskrivar-kompis. Många barn, liv och rörelse.
I söndags bestämde vi oss för att åka ut till landet allihopa, 13 st,  hälsa på mamma, käka lunch och elda.
Maudan låg och såg torr och frusen ut på stranden - det blir mycket ettans i vår (ettans=träbåtstätning).
Alla barnen sprang runt med brinnande pinnar, åt is under bryggan, kollade om isen höll - det gjorde den inte, och många blöta strumpor och vantar senare satt vi på båten hem igen.
En jätte bra dag. Tänk en hel dag i skärgården utan en enda fästing, otroligt.

I dag skulle jag ha haft ännu en mastodont-jobbar-dag men vaknade utan röst, med feber, ont i huvudet och snor. Så nu ligger jag här med en rulle snorpapper på magen och försöker kurera mitt arma huvud medan maken och hans kompis håller på att komponera en upp-tempo-beat låt i rummet bredvid.
Vojne vojne. I början lät den lovande men nu har jag hört samma 6 toner i två timmar och hatar den redan. Kommer han in igen och frågar vad jag tycker ska jag kasta en kudde på honom.

Det har varit lite mycket
Jag har jobbat 9 till 5 - det vill säga från 9 på morgonen till klockan fem ... morgonen dagen där på.
Lovar bättring när jag sovit lite.

Efter en arbetsvecka med många timmar, firade jag en 40 åring med ostron och råbiff - mmm! ... Ja och det har jag nu sonat på toa i ett dygn. Man har ju viktiga saker för sig och kan inte blogga hela tiden.

Så skulle jag visa mina grabbar hur man head-bangade i takt till en Metallica med tung gung och fick genast en whiplash och en sträckt ryggmuskel. Detta tilltag sonar jag för fortfarande. Jag är dålig på att inse när man ska låta bli vissa saker.

Monaco-syrran ringde mitt i toa-bestyren och berättade att jag skulle bli moster. Det blir ju kanon. Fast ska det bli en monegask då? Där kostar det en förmögenhet att föda barn. När man väl står där på BB´s tröskel får man punga ut med 10 000 i förskott, och blir förlossningen komplicerad kostar det ännu mer. Det går ju inte att ångra sig när man väl satt igång lixom.
– Kejsarsnitt, jaså 50 000:- sa du. jag tror jag passar, tar min mage och går hem istället.

Melodifestival - Tommy ser ut som en åldrande tant - jag sa ju det!

I veckan blir det mera siffer-knåpande (små små siffror) med årsredovisningar och jag som fortfarande inte kan hitta mina glasögon. Det kommer ju aldrig att bli bra.

I dag har jag hyrt ut mig.
Ja ja - inga missförstånd nu, jag är inte Vampyra.

Jag har suttit på ett riktigt kontor, med fler än en människa, och jobbat hela dagen.
12 timmar närmare bestämt. Jobbet jag ägnade min dag åt var rena kamikaze projektet. Textmanuset var ett exel-dokument medan tabellmanuset var ett mellanslags-tabbat i word-dokument ... på så där 164 sidor. De som jobbar med layout förstår att manusförfattaren antingen var sadist eller helt IQ-befriad.

Fullt av folk runt om kring mig som varit på semester, väntade barn, hade internmöten, pratade skit om sina kolegor, gick på lunch, hängde vid kaffe bryggaren och gnällde över vems tur det var att diska. Som ljuv musik för mina öron.

På mitt kontor har jag två marsvins-kolegor. Vi har internmöte ibland. De gnäller också hela tiden, men bara över hunger (de får mat, jag lovar). När man går på lunch går man en trappa upp och kollar in i en tom kyl ett tag, tills man bestämmer sig för kavjar-macka och te. Disken kan man ju försöka gnälla över om man orkar, det blir i allafall ego som får diska.

Perfekt att hyra ut sig ett tag, men fan va skönt det är att komma hem. Marsvinen fick en extra morot, trotts bantningen, bara för att jag har saknat deras - frooop froop.