Ö-rapporten

Nu har jag stått och frusit på en fotbollsplan i två timmar medan sonen hade träning. Kan inte den förbannade fotbollssäsongen ta slut snart? fattar de inte att mammorna fryser när det är under 10°.

Fröken kom efter mig med en termos och sa att den måste jag ta hem. Det var ju jätte snällt, den hade ju stått i skolan snart en vecka utan att få komma med hem.
Jag tackade och stoppade den i fickan. På busshållplatsen luktade det spya. Måndag, någon slatt-full-tonåring har antagligen väntat på nattbussen i helgen. Jag flyttade mig en bit bort, men stanken hängde kvar. Det var jag som stank. Termosen var full av ... ja vad var det nu igen ... något med mycket mjölk i alla fall det minns jag. Jag kanske bara tömmer den i en buske innan bussen kommer. Locket satt hårt men tillslut gav det efter ... som en champagnekork och innehållet flög överallt ... och så kom bussen. Spya-stinkande stod jag sedan hela bussresan medan folk drog sig längre och lägre bort.

Jag, maken och några vänner var på ”We Will Rock You” (musikal med Queens musik). Vilken smörja!
Tur att man inte åkt buss från Falköping eller Ånge för att göra sig en hel helg med Queen.
Jag har inte något mot musikaler, jag är bara skeptisk mot dem. Lite synd att ha den insikten redan innan ridån går upp, ännu värre när farhågorna besannas. Sitter där och tänker att ... om jag vore hemma nu då skulle jag ta en kopp te och ... Men det är 2 timmar kvar.
För en tid sedan var jag o barnen på ”de tre musketörerna” och blev tagna med storm. Den var toppen!
Kan det vara så att om man utgår från en redan etablerad historia, lägger till passande och fantastiskt bra låtar, funkar det. Tar man däremot en grupps låtar och försöker krysta fram en medioker historia där de kan tänkas passa in blir det patetisk katastrof.
Jag är i och för sig en av de få (verkar det) som tycker att ”MammaMia” är vämjelse. Har bara sett filmen och det fick räcka - kräk nödig. Men nu var det inte bara jag som himlade med ögonen när skämten artikuleras fram för att ingen skulle kunna missa dem.
”We Will Rock You” utspelar sig i framtiden, kombo av MadMax och Metrix. Rocken är död och datapop och ”idol” har tagit över. Alla ungdomar styrs av den onda ”Killer Queens” dataföretag. Ur intet sringer ”Galileo-Figaro” (Freddie Mercury copia) fram och ska rädda världen med sin rockmusik. Varför är Freddie inte gay? Tror inte att han varit nöjd i alla fall.
Behållningen var sällskapet och doften från sceen-röken som fick mig att minnas mitt ungdomsdisco ”Big Brother”.

Lyssnar på Mark Levengood´s nya bok medan jag jobbar. Kan inte låta bli att skratta högt då och då. Alla runt omkring mig ser på mig som om jag har ebola. Skratt är en farligt smittsam sjukdom, specielt om den är på finlands-svensk.

Familjen kom hem. De har varit i amerika och hälsat på kompisar. Med till mig hade de en Ipad. Den är så vacker, slimmad, liten och ... platt att jag lyckades förlägga den bums. Återstår att lista ut vad man har den till. Man kanske kan blogga ... fast utan å, ä och ö. När inläggen blir kryptiska så vet ni varför.

Man står på busshållplatsen och väntar. Så kommer det en liten tant ...

... som man har gått i samma klass som. Förunderligt!

8:åringen hade hemläxa; skriv en uppsats om jorden och hur vi kan göra den bättre.
Han är inte så vass på att skriva, eller läsa, så han såg inte fram emot uppgiften. För att komma igång letade vi bilder av jorden på nätet och kom då på att man kunde göra en tidning om jorden. Alldeles uppfylld av ”Om jorden” som tidningen fick heta, höll han sedan på hela dagen. Skrev, hittade passande bilder, typsnitt och färger. Gjorde spalter, linjer och faktarutor. Utskrifterna skulle klamras till ett häfte och vikas.
Man märker när det händer något i barnen, när de bara vill göra en enda sak och blir tysta av tanken på sitt verk.
Helgen hade varit händelserik men på frågan om vad som varit roligast var läxan det som kom på första plats.
Stolt tog han med sig sin tidning till skolan i morse. Men när jag frågade vad fröken hade sagt, svarade han undvikande.
- Nää hon sa inget. Det visade sig dock att hon sagt något i stil med, - Man får inte göra läxan på datorn.
Hoppas inte stjärnan slocknade, den lyste så klart.

I dag var det visning av Stockholms bergrum för dem med DN-kort. Vi hade inget DN-kort, men vi har länge velat besöka ”bajsberget” Henriksdalsberget, så vi lånade ett kort och for dit.
Kö och kallt men efter en halvtimme var det vår tur. Vi fick se en sävlig film om Stockholmsvattnets ypperlighet. Innan filmen var riktigt slut kunde guiden inte vänta längre utan tände och sa - den här vägen. Sedan rusade hon iväg, 5 trappor ner i berget. Några besökare hade barn och andra hade svårt att gå - de hade inte en chans att hinna ifatt ... Turbo-Berit! Vi andra försökte bäst vi kunde att springa i långa underjordiska gångar och bergrum för att hinna fram till guiden Berit innan hon hade talat färdigt och pilade vidare till nästa stopp. Som tur var fick vi en påse med intressanta informationsblad så att vi kunde läsa om allt vi hade missat. En gång under rundvandringen han vi ifatt Berit och ställde en fråga. Svaret blev -ja ja, Whatever!



På varsin sida av gången som vi gick, sprang, på fanns 13 meter djupa bajsbasänger. Om någon fallit i och försvunnit hade i alla fall inte Berit saknat dem.

... och mitt barn är ute och flyger.
Varför kan han inte bara sitta hemma och akta sig för allt? Varför måste det storma just i dag, storma i morgon i stället ... eller i går. Varför är jag inte med? Varför måste jag vara så förbannat morsig? Skit!

Ut ur porten kommer tre män med en svart likkista. Vingligt går det och om det hade varit en film så hade man vetat att de strax skulle tappa den och locket skulle flyga av och ...

Man det är ingen film. Det är mitt i city. Ovanlig syn, antar jag och ganska spännande (jag är lite morbid). Något att studera och berätta om. - Vet du vad jag såg i dag? ...
Men ställer sig folk och glor? Nej. Vi är svenskar, så vi låtsas som vi inte sett något alls eller att det inte är ett dugg ovanligt med en vandrande likkista på sveavägen - vardagsmat.

Nu har årsredovisningarna dragit igång så sakterliga. Det är jätte kul att få sitta och jobba bland en massa folk när man suttit i sin källare med sig själv som enda kollega. Det enda som är segt är att jobba på PC, känns som att jobba med boxhandskar på. Kortkommando-godby!

I Metro står det att nu är det inne att skriva brev. Riktiga pappersbrev. Det är ”retro” med brev. Såg dessutom en film nyligen med brevskrivar tema, så det kanske stämmer. I filmen skickar, den ensamma flickan Mary, brev till en slumpvis utvald brevkompis på andra sidan jorden. Brevet hamnar hos Max, en likaledes ensam man med aspergers syndrom. Brevskrivandet förändrar deras liv, var och en på sin sida av jorden. Fin och sorglig film, Mary & Max.
Under artikeln i metro finns det brevskrivartips:
Parfymera pappret, lägg gärna i en överraskning som ett bokmärke eller en näve konfetti. Ja det kallar jag överraskning, fram med dammsugaren!

Vi hamnade, tack vare kusin H, på varietéföreställning i Sicklas Diselverkstad. Oj vilket ställe! Har en gång för 100 år sedan varit och handlat på MatMagasinet som låg i Sickla, då fans det bara den och en massa tomma fabrikslokaler. Nu var det hypermodernt och jätte stort - ett shoppingpalats nästan i amerikansk storleksklass, fast med Diselverkstadens krydda av kultur. Det var så stort att vi nästan gick vilse och kom lite för sent till föreställningen. Bert och Per från gycklargruppen drog varieté gags - många bra att lägga på minnet. På vägen ut från scenen hanmade vi på Bistro Volter, sydlänskt slarvig, familjärt inspirerande god mat. Tänk vad det är kul att göra nya saker.

Kusinen fick rida på mormors häst. Hästen sprallade och kusinen trillade av och landade hårt på rumpan. Efteråt var hon chockad, mörbultad och frös, då ringde mormorn efter en helikopter. Kusinen fick åka helikopter till sjukhuset där de konstaterade att hon mådde bra. Nu vill alla barn rida på mormors spralliga häst för då får man åka helikopter.

Finlandskryssningar är faktiskt inte så illa. Undviker man bara att bo nära kölsvinet, går och lägger sig innan någon hunnit spy i hissen eller bjuda upp till finsk-tango så är det jätte kul.

Sonen har tjatat länge och jag har försökt undkomma men tillslut tog vi med en kompis och hans mamma och åkte.

Torsdag kväll; avresa. Buffé med godis-salladsbar och all-läsk-du-kan-dricka (barnen var mållösa). Drinkar med blinkande isbitar i karaokebaren, sightseeing ombord och sedan kojen.

Fredag morgon; väckta av finsk högtalarröst kl 5.30. Hade man inte hunnit klä sig, äta frukost o lämna hytten inom en halvtimme så blev det till att gå på plankan. Vi blev i landsatta och möttes av en vackert krispig morgon i Åbohamn. Barnen var mindre euforiska då vi tvingade dem att gå 2,5 km in till stora torget. Hoppet återkom efter att vi ätit frukost i saluhallen. Vi ska ju bo två dagar och en natt på hotell/äventyrsbadet Caribia - vem kan vara gnällig då?
Caribia bjöd på ett litet rum men betydligt större äventyr. Oändliga pooler av alla slag, både utomhus och inomhus, varmt vatten, flera vattenkanor ända från taket, sjörövarskepp, grottor och vattenfall. Bortsätt från korta avbrott för föda och sömn lyckades vi tillbringa ca 10 timmar i vattnet tillsammans med diverse kroppshår, snorisar och inte så många men otroligt tjocka finska familjer. Man förnimmer något katolskt, lite medelhavsland.

Lördag eftermiddag: Upp-blötta och färdigbadade gav vi upp och gjorde Åbo istället. Mysig stad, lite medelhavs den också. Shopping i ”The Cybershop” (fantasy/EMO-affär), resulterade i roliga hattar och udda tröjor. Lunch på Dennis, Åbos mest kända pizzeria ... som ägs av en svensk. Tyvärr missade vi besök i Åboslott, men det får vi ta nästa gång. Monstergolf - bangolf i mörker med ultravioletta lampor som fick banorna och bollarna att lysa. När bollen åkte i hålet hände det spännande saker ex. likkistor föll ut ur väggen, någon blev stekt i elektriska stolen mm. Galet-udda sysselsättning tills båten skulle gå tillbaka.

Lördag kväll: Lyxhytt med panoramautsikt och mångata. Det var svårt att lämna hytten ens för middag och taxfree.

Söndag morgon: Okristligttidig väckning men denna gång med frukost på hytten, som vi avnjöt tillsammans med vyn över Stockholms inlopp - det vackraste som finns.

I min nya finska rosalurviga hatt fick jag senare erkännande blickar från en förbipasserande EMO-flicka.
En lyckad resa!