Ö-rapporten

Varför får inte alla Tamiflue? Yngsta barnet fick det - vipps! Frisk på tre dagar. Den äldre sonen, som ej fick Tamiflue, är sjuk ännu. Över en vecka nu. Föresten tror jag att det är något lurt med mass-vaccineringen. Propaganda. Bättre att härda sig lite och stå pall bättre nästa gång.
Dessutom säger konspirationsteoretikern i mig att staten håller på att, hemligt, försöka chip-märka alla barn. Alternativt har läkemedelsbolaget en kniv på deras strupe. - Köper ni inte 5 miljoner doser nu så släpper vi mjältbrand på er nästa gång.

Med dagens SvD kom en bilaga, A PERFECT GUIDE. Den luktar SEKT på långt håll tycker jag. Framgångsrik, frisk, rik, rätt investerad, proper, vit, ren, stark, asketisk, skräddarsydd, lycklig, lycklig, lycklig ... hysteriskt lycklig ... eller?
Jag har panisk fobi mot sekter. Fobin grundar sig på en bok som jag läste för många år sedan, "Mångudinnans barn" hette den. Mycket bra och spännande ... men hemsk.
I alla fall, vid närmare granskning visar sig bilagan handla om fondsparande, tänk va fel man kan ta. Fast L. Ron Hubbard's pajsare kanske ändå är nya förvaltare av någon Globalfond.

Nästa unge med grissjuka. Två sjuklingar hemma. Nu har vi fått Tamiflue, eller fått o fått föresten, 20 tabletter kostar 500:-. Dyrt att vara krasslig.

"Botox on the beach" står det på skylten. Efter en dag i solen kanske man känner sig lite skrynklig, då är det bara att släta ut och fylla på. Dessutom kan man i samma butik köpa sig en braja - fast i medicinskt syfte. Själv fattar jag inte skilnaden. Trodde det var olagligt men ganjan annonseras överallt.

Här finns en äkta freakshow också men tvåhövdade sköldpaddor, fembenta hundar, fakirer och ormmänniskor.

Skateboardrampen är enorm med många som åker. De som är allra bäst på att åka är två små hawaianer, ca 5 år gamla. Vi blev mäkta imponerade. Nu övar vi på att göra en ollie. Bra bit kvar.

Alla i Hollywood är skådisar. Alla servitriser, bensinmacks arbetare, affärsbiträden mm, alla väntar de bara på det stora genombrottet. Och det kommer, var så säker, de har bara inte hittat rätt agent ännu eller är bara en audition från en oscar alternativt en reklamfilm för frukostflingor.



På Hollywood boulevard stod ett gäng bedagade superhjältar och tjuvrökte. Deras yrke: att låta sig fotograferas av dumma turister och sedan begära 5 dollar för besväret att vara utstyrd i trikåer från arla morgonstund till sent på natten. Inga muskulösa godingar direkt utan härjade, magra, för långa, med kulmage och kutrygg, fimp i mungipan och häng på trikå-brallorna. Kan någon tala om för dem att tåget har gått, deras karriärer som skådis har skitit sig, dax att åka hem till Oklahoma och ta över farsans lanthandel!

Mitt utanför vårt hotellrum i San Diego låg ett sjölejon och gläfste. Tänk, helt ortoligt - ett sjölejon. jag var i eld o lågor. Barnen sov och jag hoppades att den skulle stanna tills de vaknade. Vad vi inte viste var att just bryggbiten utanför vårt sovrumsfönsterhade valts att hysa årets "American sea lion Wrestling competition". Söta men högljuda, stinkande, hela natten, suck!
På en strand vi åkte förbi låg det flera hundra elefantsälar och lögade sig, och inne i San Franciscos hamn simmade både sjölejon och två tumlare.
På vägen till Fresno såg vi en hel hage full med Falabella hästar. Världens minsta hästras. Vi kom på att ha en vore som att ha en pool utan vatten - onödig lyxartikel som inte funkar - fast ruskigt söta.
Vi träffade några kolibrier också. Sist jag såg kolibrier trodde jag att de var stora insekter.
Annat vi sett: Pelikaner, tama jordekorrar, en prärjevarg (som maken nästan körde över), prärjehundar och alla roliga spännande djur på sea world.

Sönerna hamnade bredvid en David på planet. Han jobbade med jet-motorer och blev genast idol.
-Vart ska du flyga? frågade M.
-Till Jeda, sa David. - Och ni?
Efter en stunds betänketid svarar M -Vi ska till en annan fisk - LAX.

Jag älskar kartor och brukar sköta kartläsningen, men efter att ha kommit vilse ett flertal tillfällen vid vår förra bilsemester påstod maken att jag hade fått sparken och Barbara skulle ersätta mig - dock bara som kartläsare.
När man vet vart man ska är det bus-enkelt, knappa in adressen och vipps! Sväng höger, sväng vänster osv.
När man vet vad området eller staden heter men inte adressen blev det lite knivigare. Skrev man in en stad verkade Barbara gilla slumkvarter eller "down town", vilket i LAs fall är lika otrevligt. När vi skulle till Yosemite nationalpark påstod hon att "you have reach your destination" när vi åkt i tre timmar upp och ner för höga berg och plötsligt, mitt i ingenstans, kom fram till en blå bajamaja.

Sonen kom hem från plugget och berättade att en kille i klassen hade blivit sjuk - konstaterad grissjuka.
Tre dagar senare hade sonen hosta feber ont i halsen och kräktes. Nu är det nästan lite spännande vem som kommer att däcka här näst. Tjing-inte! Det kan ju vara nästan mysigt att vara sjuk men inte med trumpethosta och 41°C.
Yrar gör han också, ser monster och spindlar. Det kan i och försig bero på att vi tittade på Gremlins.
Jag blev tvungen att vara olaglig. Han önskade sig Gremlins och jag for till vide offären, där de nästan skrattade åt mig. - Den gamla skitfilmen kan man inte hyra längre - kolla i "2 för 99:-" lådan på Coop. Där fanns den inte heller.
Jag konsulterade då min lagbrytande lillasyrra som guidade mig i piraternas vik. Nu har jag både Gremlins 1 och Gremlins 2 i burken, kostade inte 99:- dock tog det nästan 18 timmar. Vad gör man inte för barnen - dåliga var de också, filmerna alltså.



Svininfluensan piratbay

En fantastisk resa. Två veckor. Vi kom hem för några dagar sedan och det känns redan som vi varit hemma en evighet.
Det kommer rapporter, jag ska bara smälta lite först.

Vi har aktat oss för att få grissjukan, tvättat och spritat som galningar medan vi var borta. Och det första som hände när vi kom hem var att sönerna, var och en på sitt håll, träffade grissjukekompisar. Så nu är det bara att se hur det går.

Jag var inne i affären medan 7 åringen åkte runt på sin sparkcykel utanför. Han kom på att han skulle säga något och ställde sin sparkcykel utanför. När vi kom ut var cykeln borta. Stora tårar och fan flög i morsan.
Vi åkte runt med bilen och bad dessutom storebror med kompis att cykla runt i centrum och spana. Plötsligt fick vi syn på två killar med sparkcyklar. Smög på dem och upptäkte att de hade hunnit spraymåla den med svartfärg.
När de fick syn på oss slängde de cyklarna och sprang in i affären. Jag efter och högg tag i dem, släpade ut dem.
De var pyttesmå, 8-9 år. Först hotade jag med polis, funkade inte, då lovade jag att inte ringa hem om de bad sonen om ursäkt, gav mig sprayburken samt namn, skola och lovade att aldrig mer göra om samma sak. Sen gav jag dem en tvångs-kram, för det såg ut som om de ej fick mycket av den varan hemma, och så fick de gå.
Jag och sönerna var sedan alldeles skakis, men sparkcykeln hade vi fått tillbaka - fast nu var den svart.
När vi kom hem ringde jag en kompis som har barn i förövarnas skola. Jo då, de var kända illbattingar, i dubbel bemärkelse. Den enas pappa var chef på TV4 och den andras var Sveriges värsta svindlare, i pressen kallad "Nordeamannen". Han blev tydligen haffad med miljonerna gömd i bilbarnstolen. Man kan säga att den gossen hade att brås på.
För övrigt är skolan där de går öns finaste privatskola. Hmm, hjälpte ju mycket.

Hunden är överlämnad till morsan, sköldpaddan till en frivillig fröken i skolan och marsvinen åker till syrran i morgon för nu bär det av till Amerika. Maken har gjort en resplan som skulle göra Phileas Fogg grön av avund. På tolv dagar ska vi hinna med: Disenyland, Universalstudios, Hollywood, St monica, Venice, San Diego, Seaworld, Las Vegas, Grand Canyon, Redwoods, death valley, San Francisco, Alcatraz, Highway 1, förhoppningsvis något bad och lite shoping.

I måndags var det galapremiär på Bröllopsfotografen. Några otroliga värmlänska one-liners som fick mig att småskratta filmen igenom. Maken kände igen sig, antar att Accrington är englands svar på Molkom. Kelle Bergquist blir man aldrig besviken på, han är ett unikum, Björn Starrin är skönt bonnig och vilsen i den fina världen. Gick genast hem och såg om "Den bästa sommaren" och "smala sussi".  Heja Malmros, du är toppen!

Jag var mallig och stolt över att jag äntligen anmält mig som blodgivare. Första gången tar de bara en massa prover och man får fylla i frågeformulär. Om proverna är ok blir man kallad för blodgivning. Det var ett bra tag sedan jag tog prover och ingen kallelse hade kommit ... förr än i går. "Dina blod värden är för låga, kan du komma och ta fler prover" och jag som kände mig så frisk och stark - som den barmhärtige samariten, pyttsan.

Det kommer hela tiden till mig saker som jag tänker skriva om. När jag går i skogen, när jag läser tidningen eller spanar på folk. Jag säger till sig själv, kom i håg det här nu, skriv ner det på handen, klipp ut artikeln och ändå säger det - swoosh, så har jag glömt det. Om man är senil redan nu hur ska det bli när man är riktigt gammal Huuuuu!