Varför är det så ont om morfarar?
Min pappa (mina barns morfar) dog för några år sedan,
min morfar dog för ytterligare några år sedan,
min morbror (kusinernas morfar) begravdes i fredags.
Jag fick ha min morfar i många år och det var en speciell relation.
En morfar kan vara barnslig och busa, en morfar vet inte att man "bara är ett barn".
Med honom får man köra båten, tälja med riktig kniv, beställa själv på krogen och
vara uppe hur sent man vill.
Jag saknar min morfar mycket och jag sörjer att mina barn inte har någon morfar.
Jag är arg för att han dog och lämnade oss utan både morfar och pappa.
Ibland tänker jag att man borde adoptera en morfar men jag vet inte hur det ska gå till.
Tänk om man kunde beställa en morfar som gillade motorcyklar, snickrade, pysslade,
meckade, byggde lådbilar och bjöd på läsk fast det inte var lördag.
