Ö-rapporten

Först vet man att man ALDRIG ska ha barn. Det vet man länge. 
Man har ett bra jobb där man är viktig och trivs. 
Man träffar mannen man vill bli gammal med. Man blir äldre. 
Man undrar - varför har det inte blivit något fast vi har slarvat så in i bengen? 
Man slutar slarva och anstränger sig. Det händer inget. 
Man försöker tänka - det gör ju inget jag har ju vänner, jobb, man mm. 
Det mal bara lite hela tiden - varför?
Sen börjar alla de där vännerna, och de på jobbet att vara mammalediga. 
De bli helt hopplösa att umgås med. Rent ut sagt odrägliga-enkelspåriga-blöjbabblande-puckon.
Nej! ALDRIG sa jag ju, jag ska ALDRIG ha några! 
Man gör slag i saken och går till doktorn. 
Man får utstå mycket. 
- Nej vi är ledsna, vi kan inte hjälpa er just nu, tekniken finns inte i sverige ännu, kom igen om några år.
Några år är en livstid när man passerat 30. 
Några år går. 
- Nu kan ni få bli försökskaniner. 
Varför inte, friskt vågat ...
Det gick! Nej. Jo föresten.
Allt ok, lugn och fin. Ja det gick faktiskt!
På bråkdelen av en sekund har livet, som man levt utplånats.
Man tror att det finns kvar om man bara vill ha det tillbaka men det är borta, oåterkalleligen borta. 
Vad har man fått då? 
Ett nytt liv. Ett riktigt liv. Ett viktigare liv. Ett härligt liv. Ett moderligt liv.
Man har blivit ett, i många ögon, odrägligt-enkelspårigt-blöjbabblande-pucko.