Välkomna!? antar jag.
- e´ru sur?
- nej jag är inte sur
- du verkar sur
- jag är inte sur
- du låter sur
- jag har jobbat, 12 timmar om dagen, hela veckan med feber, ont i halsen och hosta, det känns som det sitter en tjockis på min bröstkorg när jag andas och jag har ingen röst ... men jag är inte sur.
- bra, för jag kom på att jag hade bjudit några på middag i kväll.
- ååhå, vilka och hur många?
- bara sex personer, de kommer vid sex.
- klockan är fem och vad ska du bjuda på?
- vad tycker du? jag kan inte laga mat - det vet du ju.
Jo tack jag vet det. Det ser ut som helvetet här och vi har inget hemma, inte ens mjölk, och gästerna kommer om en timme.
Min makes specialitet. Bjuda vitt och brett och sedan glömma det.
En fredag kväll, för ett tag sedan, satt vi framför TV-n i morgonrock och mystofflor. Hade bestämt oss för att skita i middag och bara ta mackor och te. Då ringde telefonen, maken svarade. Han fick ett styng av panik och förvirring i blicken när han hörde rösten i andra ändan.
- Sväng bara till vänster och sedan direkt till höger så är ni framme.
Han la på och meddelade att han visst hade bjudit några på middag fast glömt det och att de nu var utanför huset. - Panik. På med kläderna. Bort med tekopparna.
- Pling-plång! Utanför stod en liten rar familj uppklädda till tänderna. De två små döttrarna hade fina klänningar, mamman en blomsterbukett och pappan en fin flaska vin.
- öhhhh, hej och välkomna ..!
Jag ska bara fixa en sak, sa maken, och smet ut för att skaffa något att ätbart.
Jag blev lämnad med hans gäster, ett ostädat hem och tanken på hur många könshår det kunde sitta fast i snopp-droppet på toaringen.
En stund senare kom han tillbaka med vad Presto-grillen hade att erbjuda i rullar. Polis-rulle, norrlands-rulle osv ... ja ni hajar.
Det var helt uppenbart att vi hade glömt. De har aldrig kommit tillbaka, bjudit igen eller ens hörts av sedan dess. Suck!
- nej jag är inte sur
- du verkar sur
- jag är inte sur
- du låter sur
- jag har jobbat, 12 timmar om dagen, hela veckan med feber, ont i halsen och hosta, det känns som det sitter en tjockis på min bröstkorg när jag andas och jag har ingen röst ... men jag är inte sur.
- bra, för jag kom på att jag hade bjudit några på middag i kväll.
- ååhå, vilka och hur många?
- bara sex personer, de kommer vid sex.
- klockan är fem och vad ska du bjuda på?
- vad tycker du? jag kan inte laga mat - det vet du ju.
Jo tack jag vet det. Det ser ut som helvetet här och vi har inget hemma, inte ens mjölk, och gästerna kommer om en timme.
Min makes specialitet. Bjuda vitt och brett och sedan glömma det.
En fredag kväll, för ett tag sedan, satt vi framför TV-n i morgonrock och mystofflor. Hade bestämt oss för att skita i middag och bara ta mackor och te. Då ringde telefonen, maken svarade. Han fick ett styng av panik och förvirring i blicken när han hörde rösten i andra ändan.
- Sväng bara till vänster och sedan direkt till höger så är ni framme.
Han la på och meddelade att han visst hade bjudit några på middag fast glömt det och att de nu var utanför huset. - Panik. På med kläderna. Bort med tekopparna.
- Pling-plång! Utanför stod en liten rar familj uppklädda till tänderna. De två små döttrarna hade fina klänningar, mamman en blomsterbukett och pappan en fin flaska vin.
- öhhhh, hej och välkomna ..!
Jag ska bara fixa en sak, sa maken, och smet ut för att skaffa något att ätbart.
Jag blev lämnad med hans gäster, ett ostädat hem och tanken på hur många könshår det kunde sitta fast i snopp-droppet på toaringen.
En stund senare kom han tillbaka med vad Presto-grillen hade att erbjuda i rullar. Polis-rulle, norrlands-rulle osv ... ja ni hajar.
Det var helt uppenbart att vi hade glömt. De har aldrig kommit tillbaka, bjudit igen eller ens hörts av sedan dess. Suck!
