Ö-rapporten

Vitt och vackert överallt, till och med träden är vitpudrade. Nu är det inte så förbannat kallt heller, bara lagom kallt - perfekt. Jag och hund är ute i naturen och njuter. Vi ser en massa skidåkare som far fram över ängarna och i skogen. Tänk - skidor skulle man åka, det ser ju jätte härligt ut. Glida fram nästan ljudlöst i det fluffiga vita, bli rosig och matt - förtjäna varm choklad med vispgrädde ... och en doppad ostmacka.
Som jag går där och romantiserar skidåkande kommer en av dem farande i haserna på mig.

Plötsligt kommer det till mig varför jag aldrig börjat åka skidor. Plötsligt minns jag alla skenande, livrädda hästar man klamrat sig fast på just på grund av skidåkare i haserna. Även om skidåkaren kommer farande mitt i ridspåret tycker de ofta att alla spår är deras, skriker och gasta för att hästen förstört ”spårningen”.
För bara någon vecka sedan stod det i öns tidning om en häst som fastnat i ett kärr på grund av skidåkare i ridspåret. Det tog många timmar att få upp hästen och den är fortfarande kvar på djursjukhuset.
Plötsligt hatar jag skidåkare! Hunden känner det också, morrar åt dem när de far förbi. Vi går runt i skogen och hatar i över en timme, sen går vi hem och dricker varm choklad utan skidåkning - ha!